torsdag 14 augusti 2014
KORTFILM - UNDER BRON
Ann Petrén, Gunilla Röör och Lotta Telje har tackat ja till att spela jägarinnor i vår kortfilm, Under bron, som har utgångspunkt i boken Kalmars jägarinnor. Vi provade att casta tonåringar först men det blev inte helt bra. Och så kom regissören, Fredrik på Duo Blau, med idén att filma manuset med tanter i huvudrollen. Tanken är väl att det bor en tonåring i alla men i vissa kroppar ses den med mer överseende än i andra. Det ville vi undersöka. Gunilla blev så glad att hon skrek rakt ut för hon hade läst boken vi skickat och bläddrat fram och tillbaka på jakt efter en mamma. Men det finns ju ingen mamma, hon kände dessutom helt igen sig i jägarinnorna "det kändes som att den handlade om mig" och sa att mammabiroller tackar hon konsekvent nej till. "Jag har ställt de tofflorna på hyllan."
Jag och Duo Blau hoppas nu på att få ihop spons och bidrag och ideella krafter nog för att det här ska ske. Vore så himla, himla spännande att se dem. Sveriges coolaste tanter, på Ölandsbron, nattetid, i jägarinnejargong och gung i en historia som är nyskriven men finns hintad till i boken. Håll utkik och tipsa gärna om finansiärer! Tack.
Etiketter:På scen, Poesi, Musik, Foto
film,
Litteratur,
skönlitteratur
tisdag 12 augusti 2014
O'CAPTAIN, MY CAPTAIN
Robin Williams unge lärare som kommer till internatskolan och ber eleverna riva sönder sina böcker är inte bara min lärare, han är Läraren som bäddar för en hel generations individualistiska frigörelse. På mycket gott och mycket ont. (Don't wanna work, work, work, I wanna make money while I sleep.) Han ber klassen riva ut det trista förordet och den imbecilla instruktionen till diktanalys som mest liknar ett matematiskt kvasiskärskådande. O heart, heart, heart! The bleeding drops of red. Han ber eleverna att sluta sig samman, skapa egna världar, läsa gamla döda poeter, gå på känsla och LEVA LIVET FULLT UT. (Det senare är som kanske bekant en titel av omätligt stora New Age-profeten Eckart Tolle). Det vår captain lär oss sammanfattar han själv i Carpe Diem. Den mystiska, tunga klangen av hur han uttalar orden ligger kvar i mig, vad de betydde hade jag svårast att begripa av allt matnyttigt och uppviglande han gav mig. Men just den latinska visdomen flög ut i världen och susade runt innan den landade i ett stort stort varuhus, på prydnadshyllan, på en dörrskyltstillverkares att göra-lista, den graverades in i små smala silversmycken, på marknadstorg och stadens tjusigaste designateljéer, tatuerades med svart bläck på överarmar och underarmar och fotleder och bröstkorgar och blev böcker och kurser, mystiken blev till rationalitet, orden en kliché, och den nu shablonmässigt färdiguttolkade frasen löstes upp i en hel rörelse, som kallade sig Mindfulness och infiltrerade näringsliv och offentlig sektor och tidningarnas alla råd om hur vi EGENTLIGEN ska leva. Här och nu. Fånga den sabla dagen som glider ur händerna ta vara på livet. För, som vår captain säger, oavsett om vi tror det eller inte så kommer vi en dag ligga kalla och döda i en kista.
O'Captain, my
Captain. For you they call the swaying mass, their eager faces
turning. Vi vet inte vad vi skulle varit utan dig. Skulle vi
fortfarande ha suttit och läst den tråkiga diktanalysen, som
rektorn tvingar klassen att läsa mot slutet, när du fått sparken
men får en sista upprättelse av de modiga elever som ställer sig
på bänkarna och skanderar Withman. O Captain. Du fick sparken från
internatskolan, men din inställning till lärande och liv, fick
fäste och kröp in på lärarrum och bibliotek och i den allmänna
uppfattningen och rätt och fel i min generation. Det är fel att
slösa bort livet, det är fel att leva det efter någon annans
önskan om vem man borde vara, det är rätt att göra uppror mot
tråkighet och finna sin egen individuella väg. Den
storartade filmen slutar med att den starke eleven som gör uppror
slås ned av föräldern och, slutligen, tar sitt liv. Ett slut som
givetvis manar oss till mer uppror, starkare, vildare. Vi måste få
göra det vi vill.
O'Captain. Det är enormt sorgligt att Robin Williams,
som fick oss att tro på denne lärare, nu lämnat livet, för att
han som så många andra tidigare, inte orkade vara här, med oss.
It is some dream that you've fallen cold and dead. Må
han vila fridfullt.
Jag ska nu se om
filmen, Döda poeters sällskap, och drömma om en värld där vi tar
tar bort Carpe Diem från de massproducerade stapelvarorna som nu
står på lager och i butiker som inte ännu förstått att det
börjar bli lite omodernt, fånga dagen, vem bryr sig, och istället
läser orden igen, smakar på dem, mumlar tyst i gryningar, sjunger i
hemliga grottor, spelar dem på heliga saxofoner och lovar varandra
att aldrig, aldrig bestämma oss för vad de egentligen betyder.
Hälsningar från Nya Conditoriet i Borgholm!
PS. Texten hamnade här också:
|
Etiketter:På scen, Poesi, Musik, Foto
debatt,
film,
Litteratur,
poesi,
skönlitteratur
lördag 2 augusti 2014
FINFÖRDELA PATRIARKATET
Skriver om feminismens symboler, om språk och makt, i dagens Expressen. Vad tycker ni om det här med "Krossa patriarkatet", "Fuck SD", "Krossa rasismen" osv?
PS. Geniala illustrationer. DS.
http://www.expressen.se/kultur/farval-till-vapnen-1/
PS. Geniala illustrationer. DS.
http://www.expressen.se/kultur/farval-till-vapnen-1/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)